Att de får gå lös

På väg tillbaka från lunchen igår blev jag stoppad av en kille i funktionskläder, som stillsamt frågade om jag pratade engelska. Jag svarade ja och ganska snart stod det klart att han borde ha svarat "Well, I don't". För herregud vilken bedrövlig accent, fattigt ordförråd och låg frekvens på antalet ord som kom ut.

Nu är det inget fel med det. Alla pratar olika bra engelska. Det är jag ett levande exempel på som, om jag blir tilltalad på engelska i fel situation, kan få en total breakdown och inte få ur mig ett pip på 30 sekunder.

Men det han till slut lyckades få ur sig var att han ville ha pengar. Så är det jämt. Frågas det inte om vägen till bion eller om man har en tändare, så är det alltid poletter som jagas.

Den här gången till svältande barn i Afrika. Ett nobelt ändamål. Men han hade inte en informationsbroschyr om var han kom från eller någon pin på jackan. Istället fick jag dra ur honom att han var en Hare Krishna munk på mission. I sin hand hade han en clipboard där dagens donationer stod noterade. Det stod:

Bosse 1.000
Majvor 1.000
Anton 300
etc etc.

IN MY ASS säger jag om det. Vad är oddsen för att en random Bosse ger en tusenlapp till en kille som knappt kan berätta var han kommer från? Än mindre ge en närmare beskrivning kring vad pengarna ska gå till. Dessutom tog han bara kontanter och nio av tio människor använder enbart kort nuförtiden.

När jag upplyste honom om att fickorna var tomma sa han "maybe you can get some?". Kändes inte aktuellt. Sen stod vi och tittade på varandra under tystnad. Jag trodde att han skulle börja försöka sälja in det bättre. Han trodde väl att jag helt plötsligt skulle hosta fram några femhundringar ifall han bara tittade på mig länge nog. Till slut gick jag alla fall därifrån.

Jag har ingenting emot välgörenhet, verkligen inte, och inte heller mot att bli bondfångad eftersom hela livet är en enda stor blåsning. Men det ska ske med stil. Man vill helst inte se att ens afrikanska svältbidrag förvandlades till ett lokalt svulstbidrag i form av en plankstek på Norrlandskällaren.

Och jag tror verkligen att man gör rätt i att hålla sina bidrag till kända organisationer med ett grundmurat gott rykte. Som UNICEF. Eller mindre organisationer för den delen, ifall man har någon tro, kontakt eller annan anledning som gör att det känns tryggt.

Alldeles nyss såg jag en kollega till honom. Iförd samma kläder och med samma clipboard. Undra vem som pumpat in pengar i dag? Kanske Alvar trillade förbi med ett spontanbidrag på tio lax?

Uffe Nordling, min gamla hösgstadielärare i religion och historia, var mycket intresserad av att förmedla en balanserad bild av tro. Jag minns att han vid ett tillfälle bjudit in ett par Hare Krishna munkar som höll en dragning. Med prick i pannan och konstiga dräkter. Kommer så väl ihåg att jag tyckte det var fantastiskt. Dom utstrålade en otrolig harmoni som jag fascinerades av. Not so much anymore.

En sista grej om Uffe. Förutom att vara en fantastisk lärare hade han en släng av mytomani, vilket inte på något sätt var negativt. Det adderade till hans karaktär som man säger. Nu kommer jag inte ihåg alla fabler, men hans militärtjänstgöring var så tuff att när det åktes längskidor sov man i nerförsbackarna. Och det var någon gammal vikingaskatt på bakgården och hundra andra helt osannolika berättelser. Underbart!

På tal om överdrifter. Pappan till han som ägde biljarden i Sundsvall sa en gång att han cyklade tandemcykel nerför O-ringsbacken när kedjan gick, och utan bromsar gick det så fort att de körde om bilar!

Ha en bra dag!